Går det att lagstifta om gränser mellan arbete och fritid?

Går det att lagstifta om gränser mellan arbete och fritid?

Från årsskiftet måste arbetsgivare i Frankrike ta fram riktlinjer kring hur digitalt tillgängliga medarbetare behöver vara på sin fritid. Anledningen är förstås att många upplever sig behöva arbeta på fritiden, och att stressen ökar.

Motsvarande utveckling finns tyvärr även här i Sverige. Så är det rätt lösning att lagstifta? För mig är den här frågan absurd ur flera synvinklar. Jag ska förklara hur jag tänker genom ett antal frågor jag ställer mig.

Vad räknas som arbete? För några år sen var jag på ett frukostmöte här i stan. Föreläsaren frågade hur många som varit förbi arbetsplatsen innan man åkte dit. Nästan ingen. Sen ställde hen frågan hur många som läst mailen. Nästan alla. Min undran är om man såg det som arbete? En del av oss har förtroendearbetstid, och har slutat räkna timmar. Kanske till och med har ett verkligt gränslöst arbete där allt går i varann. Förmodligen är det ett sätt att se på arbete som fler kommer uppleva i framtiden. Men de allra flesta har en definierad arbetstid, om än flexibel i hur den förläggs. Poängen är att så länge vi räknar arbete i tid, behöver vi med självklarhet räkna arbete som tid oavsett var och när det utförs. Alltså förstår jag inte ens hur man tänkt i Frankrike – vadå tillgänglig på fritiden?? Om man jobbar (=är tillgänglig och tar emot samtal eller mail) så är man ju inte ledig?

Beror det på prestationshetsen? Är det inte på något sätt tragiskt att vi 2017 – med alla tekniska hjälpmedel – är mer stressade än någonsin? När ska vi tillåta oss att ta vara på fördelarna med tekniken? Njuta av våra framgångar och vilken priviligierad tid vi lever i / skulle kunna leva i… En jämförelse kommer för mig. Någonstans har jag hört att vi idag lägger lika mycket tid på att ta hand om våra kläder som vi gjorde i början av nittonhundratalet – trots att vi då varken hade tvättmaskiner, torktumlare eller ens rinnande vatten. Det här snurrar i mitt huvud. Varför jobbar vi så hårt? Är det prestationsdjävulen som spökar? Eller hotet att någon annan ska ta över mitt jobb? Eller bara att vi är vana att vi ska jobba hårt? Det är nåt som skaver här.

För vem ställer kraven? Handen på hjärtat – är det verkligen chefen som ställer kravet att du ska svara på mailen lördag kväll? Eller ha rapporten som du fick vid sju på kvällen klar morgonen därpå? Självklart finns det chefer som utnyttjar vår plikttrogenhet och är totalt okunniga om såväl lagar och avtal som styr arbetslivet. Och självklart finns det chefer som totalt har missförstått hur människor funkar. Men tillräckligt ofta misstänker jag att det är vi själva som driver på utvecklingen. Säger ja istället för ett solklart nej. Eller det man egentligen borde förvänta sig lördag kväll – inget svar alls!

Missförstå mig inte – chefer har givetvis ett både lagstadgat och självklart ansvar här. De behöver, om inte annat, vara tydliga med att vi ska värna vår återhämtning och ta ansvar utifrån arbetsmiljöregler, hälsotillstånd och verksamheten i största allmänhet. Se till att kollegor emellan visar varandra motsvarande respekt. Kanske till och med samarbetsparter utanför den egna organisationen. Men till syvende och sist är det du själv som väljer om du vill se och hantera jobbet lördag kväll. Alltför många verkar inte klara det – varför?

Att lagstifta som Frankrike gjort är en nödåtgärd. Jag kan förstå hur de resonerat. Samtidigt tänker jag att det är ungefär lika moget som när vi ville begränsa skärmarbete till en timme per dag en gång i tiden. Tänk om vi istället kunde omdefiniera vad arbete är, och i samma veva lära oss lite basics om vad vi människor behöver för att funka – både i livet och arbetslivet. En åtgärdsplan skulle kunna utgå från följande:

  1. Arbete är något man gör – oavsett var och när det utförs.
  2. Teknik ska vara ett stöd och inte en stressfaktor. Se till att det blir så. Här finns det mycket att göra. Inte minst genom att vi lär oss hantera tekniken. Vilket bland annat innebär att regelbundet STÄNGA AV DEN.
  3. Det är inte farligt att arbeta.
  4. Det är farligt att inte återhämta sig. Jag upprepar: Det är farligt att inte återhämta sig. Och dumt. Korkat rent av. Man blir inte smart av att aldrig koppla av eller sova. Punkt.
  5. Människor är olika. En del vill arbeta på morgonen, andra på kvällen. Nån vill stänga av helt, en annan vill ha flytande gränser. Respektera och utgå från det istället för en generell mall över hur det ska vara. Det är sååå 70-tal och har aldrig funkat. Men glöm inte punkt 4! Gäller ALLA oavsett preferenser.
  6. Jobba med systematiskt arbetsmiljöarbete. Lika 70-tal men det funkar faktiskt.

Med allt det sagt så tror jag att vi kan hantera det här avsevärt mycket bättre än genom lagstiftning. Som egentligen redan finns. I arbetsmiljölagen. Som utgår från min favoritpatentlösning – att vi pratar med varandra!

Pia Stider är en av UClaritys ledande specialister inom ledning och styrning av hållbar digital transformation.